Gäng och rån
Jag antar att de flesta av er har hittat ett samband mellan dessa två i rubriken, jag brukar inte heller blogga så ofta, bara när jag har väldigt starka känslor kring något och nu är det så pass att jag bara måste.
Jag är arg, fruktansvärt obeskrivligt arg, nu, för ca. en halv timme sedan, var jag på väg hem från en polare, vi hade tränat shuffle på vår gamla skolgård från lågstadiet, jag har känt honom väldigt länge, dock kom jag in på ett sidospår nu. En känsla växer inom mig, vissa kallar den rasism, jag ser det inte på det sättet, jag hatar inte rasen, jag vill bara rädda mitt skinn, utan att riskera att bli nedslagen på väg hem från en fest eller dylikt.
Det som var speciellt just den här kvällen, var att jag var ensam, ingen syntes till, jag hörde en sten slå i backen, struntade bara i det eftersom jag trodde att jag hade råkat sparka på en eller dylikt, nu hörde jag en sten till och ytterligare en till, dessa betydligt längre bort än dom tidigare stenarna.
Jag kollade runt, och där, bakom en låg mur stod det ca. 10 st utlänningar (om man får kalla dem det? annars säger vi småbarn).
Allt syntes ju gå ganska bra eftersom när jag väl tittade på dem så slutade dom kasta, dock kom dom väl på att jag inte kunde göra något, då jag var så pass långt borta, så då fortsatte dom, till sist ryckte jag på axeln och mumlade för mig själv "ska dom inte träffa nån gång?" förmodligen hörde dom det inte, utan mitt kroppsspråk sa något om att jag inte var rädd för dem eller dylikt.
Kan någon gissa vad som hände i det ögonblicket? 3 personer, förmodligen dom äldsta, bara något år yngre än mig, gick emot mig, då jag bara fortsatte gå och försiktigt kollade bakåt för att se om de fortfarande kastade sten (vilket de givetvis gjorde, fega som dom var).
Hur som helst så fortsatte jag gå, dom började skrika "stanna stanna, jalla, är du feg eller?" jag fortsatte gå, tyst, medan jag lyssnade till deras glåpord, till sist tryckte jag ur mig "har ni inget bättre för er?" det jag fick tillbaks var då något i stil med "stanna jävla hora, jalla jalla".
Jag var rädd, inget att diskutera, jag var villrådig om var jag skulle göra, då jag visste att jag redan hade retat upp dem.
Till sist kom jag på att dom är mycket fegare ensam än i ett gäng, så jag sprang och sprang, snabbare än dom givetvis, jag sprang ifrån dom, jag ville inte ha bråk, jag ville bara rädda mitt skinn, slippa ta diskussioner, slippa slåss, jag orkade inte, jag ville inte.
Dom skrek att jag var feg, men vem är det egentligen som är feg, dom 10 eller enbart jag?
Vem är det som inte vågar följa efter då dom tappar sina gängmedlemmar, dom var bara 2 när jag slutade springa, minst 200 meter bort från alla andra, så dom vände och skrek något, som jag aldrig uppfattade.
Jag vet precis vad jag gjorde för fel, jag skulle ha ignorerat dom helt redan från början, jag skulle inte ha ryckt på axeln, jag skulle inte ha glott på dom, jag skulle bara ha gått helt normalt, rakt fram, utan att bry mig ett skvatt om dom.
Men ska det verkligen behöva vara så, att man ska visa rädsla för dom, för att man ska få gå, leva sitt liv, utan att bli anfallen utav sådana, man läser om det i tidningen, men tänker, det där kommer aldrig hända mig, vad är oddsen? haha.
Jag är arg, fruktansvärt obeskrivligt arg, nu, för ca. en halv timme sedan, var jag på väg hem från en polare, vi hade tränat shuffle på vår gamla skolgård från lågstadiet, jag har känt honom väldigt länge, dock kom jag in på ett sidospår nu. En känsla växer inom mig, vissa kallar den rasism, jag ser det inte på det sättet, jag hatar inte rasen, jag vill bara rädda mitt skinn, utan att riskera att bli nedslagen på väg hem från en fest eller dylikt.
Det som var speciellt just den här kvällen, var att jag var ensam, ingen syntes till, jag hörde en sten slå i backen, struntade bara i det eftersom jag trodde att jag hade råkat sparka på en eller dylikt, nu hörde jag en sten till och ytterligare en till, dessa betydligt längre bort än dom tidigare stenarna.
Jag kollade runt, och där, bakom en låg mur stod det ca. 10 st utlänningar (om man får kalla dem det? annars säger vi småbarn).
Allt syntes ju gå ganska bra eftersom när jag väl tittade på dem så slutade dom kasta, dock kom dom väl på att jag inte kunde göra något, då jag var så pass långt borta, så då fortsatte dom, till sist ryckte jag på axeln och mumlade för mig själv "ska dom inte träffa nån gång?" förmodligen hörde dom det inte, utan mitt kroppsspråk sa något om att jag inte var rädd för dem eller dylikt.
Kan någon gissa vad som hände i det ögonblicket? 3 personer, förmodligen dom äldsta, bara något år yngre än mig, gick emot mig, då jag bara fortsatte gå och försiktigt kollade bakåt för att se om de fortfarande kastade sten (vilket de givetvis gjorde, fega som dom var).
Hur som helst så fortsatte jag gå, dom började skrika "stanna stanna, jalla, är du feg eller?" jag fortsatte gå, tyst, medan jag lyssnade till deras glåpord, till sist tryckte jag ur mig "har ni inget bättre för er?" det jag fick tillbaks var då något i stil med "stanna jävla hora, jalla jalla".
Jag var rädd, inget att diskutera, jag var villrådig om var jag skulle göra, då jag visste att jag redan hade retat upp dem.
Till sist kom jag på att dom är mycket fegare ensam än i ett gäng, så jag sprang och sprang, snabbare än dom givetvis, jag sprang ifrån dom, jag ville inte ha bråk, jag ville bara rädda mitt skinn, slippa ta diskussioner, slippa slåss, jag orkade inte, jag ville inte.
Dom skrek att jag var feg, men vem är det egentligen som är feg, dom 10 eller enbart jag?
Vem är det som inte vågar följa efter då dom tappar sina gängmedlemmar, dom var bara 2 när jag slutade springa, minst 200 meter bort från alla andra, så dom vände och skrek något, som jag aldrig uppfattade.
Jag vet precis vad jag gjorde för fel, jag skulle ha ignorerat dom helt redan från början, jag skulle inte ha ryckt på axeln, jag skulle inte ha glott på dom, jag skulle bara ha gått helt normalt, rakt fram, utan att bry mig ett skvatt om dom.
Men ska det verkligen behöva vara så, att man ska visa rädsla för dom, för att man ska få gå, leva sitt liv, utan att bli anfallen utav sådana, man läser om det i tidningen, men tänker, det där kommer aldrig hända mig, vad är oddsen? haha.
Kommentarer
Postat av: Crille
Ah de är förjävligt
Postat av: Gayas
Jag tycker utlänningarna är superhäftiga :D
Trackback
